|
Knipornas visslande vingar bär budskap om vår. Artnamnet clangula syftar på det klingande ljudet. Bucephala, tjurskalle, har med utseendet att göra. Släktets fåglar har en hög och brant panna.
Kniporna brukar vara de första fåglarna som dyker upp då de frusna vattnen börjar öppna sig på våren. Det finns sedan möjlighet att se knipornas spel fram till äggläggningen, som brukar ske vid månadsskiftet april-maj i Mellansverige. Fåglarna ska gå igenom en hel räcka beteenden. Man märker då hur de utnyttjar sina karakteristiska detaljer i praktdräkten, som ändernas vårdräkter kallas. Hannen visar sina vita kindfläckar, typiska för knipan och som skiljer den från den likaledes svartvita viggen.
Det svarta huvudet kan pendla fram och tillbaka som en semafor eller kastas bakåt så att det nästan snuddar vid gumpen. Han kan då samtidigt skjuta fart genom att sparka med benen och det kan bli en riktig kaskad av vatten bakom honom. Allt detta är noggranna ceremonier som fåglarna måste gå igenom för att parbildningen skall fungera riktigt.
För häckningen behöver knipan helst ihåliga träd. Framför allt lockar gamla spillkråksbon. Att ett hål är bebott brukar man se på något litet dun som knipan har skrapat av mot hålkanten. Det gör inget att boträdet ligger ganska långt från vatten. Ungarna har heller inga svårigheter att ta sig ut bohålen, de har vassa klor på simfötterna just för det ändamålet. De kastar sig handlöst ner från trädet och följer honan ned till närmaste vatten. De är mycket näpna med sina vita kindfläckar.
I Sverige häckar knipan vid lämpliga skogssjöar över praktiskt taget hela landet och även utmed kusten av Östersjön från Sörmland och uppåt. Knipan letar efter sin föda under vattnet på rätt stora djup, kanske ner mot fyra meter, med hjälp av synen och då måste vattnet vara klart för att den skall se något. Ungarna håller sig mer på ytan och fångar allehanda småkryp och vatteninsekter. De plockar åt sig maten själva.
Utmed kusten håller honan kullen väl samlad men åtminstone i nordliga insjöar ser man ganska ofta ensamma ungar som tydligen klarar sig bra ändå. Födan i de sjöarna är kanske mer utspridd på ytan och farorna inte så stora. Vid kusten blir många andfågelungar trutarnas byten trots honornas närhet.
Det är i första hand isläggningen som driver kniporna mot söder och många övervintrar vid öppna vatten, i städers hamnar t.ex. Men en del flyttar, sällan längre än till Danmark, Nordtyskland och de Brittiska öarna. Det går att få se knipor även i schweiziska sjöar och vid Medelhavet.
|
